DrAnnika - äventyr i England

...eller kanske helt enkelt i exil. Nu har det äntligen kommit till dagen då jag kallar England för mitt HEM. Helt sjukt och jag har definitivt inte vant mig än. Jag trodde kanske att det skulle kännas annorlunda och mer WOW eller så? Jag har ju kämpat för detta i ett år och betat och bockat av allt på listan som krävdes för att jag skulle kunna komma hit och då borde man ju känna mer tillfredsställelse när man väl är här? Men det kommer att bli bättre, jag vil få hit mina saker, skruva ihop bokhyllorna, hänga upp mina tavlor osv och få det att bli VÅRT hem och inte Darlingens hus. Jag behöver helt enkelt få "boa in mig"!

En annan sak jag funderar på är hur det kommer sig att trots att jag varit här i flera sammanhängande veckor tidigare känns det så annorlunda denna gången? Jag har en lite oro-klump i magen och vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Är det för att jag inte har kvar ett svenskt hem att åka hem till? Är det för att det är en större grej än vad jag givit det credit för att vara? För att citera den kära Helena så känns det fleppt! ;)

I övrigt frossar jag i allt engelskt jag saknat sedan sist jag var här. Jag åker till Sainsburys och köper diet Lemonade och Ben&Jerrys glass (kan äta en liten kula glass sen mår jag skunk). Ett och annat salt&vinegar chips har väl också slunkit ned och igår kväll köpta Darlingen fish and chips and mushy peas.

Nej nu, detta får bli slutet på mitt premiärinlägg här. Jag ska försöka uppdatera med jämna mellanrum - imorgon blir det tokskruvande av ikeamöbler (när de behagar leverera dem dvs) och pubmiddag med kompisar på kvällen. Söndagen blir liknande hektisk med släktbesök och sådant och jag har lovat att göra svensk äppelkaka att ta med.

Tata for now!